Cirkus eller teater?
Modelljärnvägar kan se ut på många olika sätt. Men de befinner sig alla på en skala mellan cirkus och teater.
I skalans ena ände finns en rundbana på ett bord mitt i ett rum. Man kan betrakta den från alla håll och hela tiden se alla tåg, precis som man på en cirkus kan se allt som händer från läktaren som sträcker sig runt hela manegen:
Den andra ytterligheten är en punkt-till-punkt-bana med dolda spår i bägge ändar. Placerad längs en av rummets väggar så liknar den en teater: den kan bara betraktas från ett håll, tåget kommer in på scenen från kulisserna, gör sitt "framträdande", och försvinner ut i kulisserna igen.
Cirkusbanan och teaterbanan har båda sina för- och nackdelar. Cirkusbanan låter mig se tågen och landskapsdetaljerna från alla håll. Det kan berika upplevelsen av anläggningen jämfört med teaterbanan som bara kan betraktas från ett och samma håll hela tiden. På cirkusbanan kan tågen köra hur länge som helst runt spårovalen. På teaterbanan är det inte möjligt eftersom tågen inte kan köra längre än till änden av spåret, sen måste de vändas eller flyttas till den andra kulissen. Å andra sidan ger teaterbanan en mer realistisk bild av järnvägstrafik: i verkligheten är järnvägsspår så raka som möjligt och en betraktare vid sidan av spåret upplever att tåget kommer in i synfältet från ena sidan, passerar framför en och försvinner ut åt andra sidan.
Men det ena måste inte utesluta det andra. En rundbana kan också fungera som en teater. Om delar av spåret döljs i en tunnel kan det fungera som kuliss där tågen kan göra uppehåll mellan sina framträdanden. Eller så delar man av hela banan med en dubbelsidig fond som tågen får passera genom och skapar på så vis två separata scener. Beroende på från vilket håll man betraktar anläggningen kommer den ena scenen att fungera som "bakom-kulisserna" åt den andra.
Även en punkt-till-punkt-bana kan få det bästa av två världar. En vändslinga i vardera änden gör det möjligt att låta tågen köra utan avbrott. Samtidigt kan man behålla teater-känslan om man har dolda spåravsnitt både till höger och till vänster:
Jag föredrar teater-banor. De efterliknar verkligheten bäst och jag tycker att det gör trafiken på modelljärnvägen både intressantare och roligare. Men jag vill också gärna ha möjlighet att köra tågen utan avbrott. Min favoritdesign är därför en anläggning längs med väggarna runt hela rummet. Man kan se det som en förlängd punkt-till-punkt-bana där ändarna möts. Eller som en rundbana där man själv befinner sig inuti banan:
Spårplanen ovan är visionen* för min egen anläggning Sofiehems Järnvägar. Den har tre scener. Den första till vänster där järnvägslinjen går genom ett skogslandskap. Den andra i mitten högst upp med station och bangård. Den tredje till höger med vändskiva och lokstall. Jag kan välja att betrakta en scen i taget när tåget åker förbi. (Behövs inga dolda spår. Såvida jag inte vrider på huvudet så försvinner tåget ur synfältet när det viker av i hörnet). Eller så följer jag med tåget på dess färd runt rummet, dock utan att det upplevs som en rundbana eftersom jag hela tiden vänder ryggen åt den andra halvan av banan.
Den grå sektionen** längst ner är "bakom kulisserna" och representerar resten av världen. Nöjer jag mig med rundkörning kan tåget göra ett uppehåll här innan det kör nästa varv. Annars kan jag vända på loket och låta det köra tillbaka åt motsatt håll och på så vis få mer realistisk punkt-till-punkt-trafik.
Till syvende och sist är distinktionen mellan cirkus och teater inte en fråga om spårplanen utan om hur man väljer att berätta en historia med sin modelljärnväg. På en cirkusbana har tåget huvudrollen, det får visa upp sig och vi följer det på hela dess väg. På en teaterbana har scenen huvudrollen. Varje tåg som anländer och avgår bidrar med sin del till berättelsen om den plats och verksamhet som scenen gestaltar.
*) I skrivande stund är det mesta av rälsen på plats, men ännu inget landskap.
**) Löstagbar sektion framför rummets dörr.