Fantisera mera!
Vi köper lok och vagnar, bygger hus och landskap, lägger räls och ballasterar, och sen…ja, vad tusan gör man med alla prylarna sen?!
I allehanda forum och sociala medier delar vi texter, bilder och filmer om våra modelljärnvägar, men hur många av våra inlägg handlar om att vi faktiskt kör med våra tåg? Förhållandevis få, och idealet tycks vara att ska man köra tåg ordentligt ska det vara med vagnskort, fraktsedlar, tidtabeller och snabbklocka. Men om man som jag sitter ensam i ett rum med en liten anläggning och inte har tid/ambition/lust att sätta upp formella trafikspel, utan bara vill sitta ner och köra tåg i en halvtimme-trekvart och uppleva tillfredsställelsen av att se mina lok och vagnar i rörelse, hur gör man då?
Ganska snart tröttnar i alla fall jag på att bara se tågen köra runt, runt på anläggningen. Nån typ av trafik med lite "action" vill jag ha. Kanske får jag det med ytterligare ett lok? Och längre spår? Och fler växlar? Och en ställverkspanel med lysdioder? Mycket vill ha mer, men ändå blir jag inte nöjd. Och så börjar jag administrera trafiken med tidtabeller och pappersexceris vilket bara förvandlar det hela till något slags modelljärnvägs-sudoku.
Jag vet inte om jag är ensam om denna erfarenhet, men det pågår liksom ett ständigt sökande efter hobbyns heliga Graal, utan att nån verkar vet vad det är eller var den finns. Den spontana tågglädjen undflyr en hela tiden. Det är som att jaga sin egen skugga...
Men kanske tillfredsställelsen väntar oss någon helt annanstans? Kan det vara så att vi helt enkelt har glömt bort hur man gör - när man leker?
Att leka med tåg
Frågeställningen blev aktuell för mig när jag skrev de två blogginläggen om hur jag förbereder och genomför en session på min anläggning Sofiehems Järnvägar. Vid samma tid publicerade Lance Mindheim ett blogginlägg - How To Play With Your Trains – som jag fann både upplysande och inspirerande. I en serie videofilmer visar han hur han själv kör sina tåg. En session tar endast 20-30 minuter och innefattar i regel inte mer än växling med ett (1) lok och en handfull vagnar. Mindheim studerar ofta hur rangering går till i verkligheten och konstaterar att tåget ofta står still ganska långa stunder, till exempel när vagnar ska kopplas ihop och isär, eller när bromsar ska kontrolleras. Därför lägger han in pauser i körningen för att simulera dessa aktiviteter, och det berikar upplevelsen när han kör sina tåg.
Mindheim förordar alltså mer kunskap om de arbetsrutiner som förekommer vid en riktig järnväg. Jag drar också en annan slutsats: många av dessa arbetsrutiner avbildas inte på modelljärnvägen utan Mindheim föreställer sig hur järnvägspersonalen utför dem. Med andra ord blir det roligare att köra tåg ju mer vi efterliknar verkligheten – i fantasin!
Och vad är det, om inte att leka?
Förebild och fantasi
I vår hobby är det ett ideal att modelljärnvägen skall vara förebildslik, helst på en sådan nivå att tar man ett fotografi av anläggningen skall man inte kunna avgöra om det är en modell eller verkligheten som syns på bilden. Men om det nu hänger på fantasin, varför bygga hus och landskap? Det räcker väl med rälsen och tåget, resten kan vi föreställa oss?
Ja, om man vill dra det till sin spets, men det är inte det som är min poäng (och inte Lance Mindheims heller skulle jag tro, hans modelljärnvägar är superrealistiska!). Naturtrogna modelljärnvägar kommer alltid att vara tillfredsställande att bygga och inspirerande att titta på – och det är just inspiration som är nyckelordet. Tågen, husen, landskapet, fraktsedlarna och allt det andra är döda ting. Det är först när vi låter dem inspirera vår fantasi som de blir levande.
Och det är det som är min poäng. Prylarna kan aldrig ta oss hela vägen till den fulländade modelljärnvägsupplevelsen. De kan hjälpa oss att komma väldigt långt, men den sista biten måste vi färdas på egen hand.
Fantisera mera!