ERIK LINDAHL

Som barn på 1970-talet hade jag en tågbana uppe i taket. Jo, faktiskt! Min pappa hade ordnat en spånskiva  på 240x120 cm med taljor och block så att den kunde hissas upp under taket i gillestugan när den inte användes. Då det var dags att köra tåg firade man ner spånskivan och lät den vila på ett bord som ställts mitt i rummet. Och på den spånskivan hade vi räls och ett lok med vagnar. Ursprunget var en Märklin-startsats som mina äldre bröder fått redan på 50-talet. Successivt hade den utökats med räls och växlar till en rejäl spåroval med flera bibanor, samt en station och åtskilliga hus (bland annat en kyrka med spetsigt torn som hade en tendens att fastna uppe i taket om man råkade hissa upp anläggningen lite för högt. Det "råkade" vi ofta...). Något landskap blev aldrig byggt på vår tågbana, men det var ändå kul att köra tåg!

Intresset svalnade i tonåren. Och sen flyttade jag hemifrån, satte eget bo och bildade familj. Det där med modelljärnväg var liksom aldrig aktuellt. Det fanns inte plats. Och med två barn att försörja fanns det inte utrymme i familjebudgeten heller. Så det var inget jag funderade på, egentligen. Men tids nog blev barnen vuxna och flyttade hemifrån. Plötsligt fanns det två tomma rum i huset. Då var det liksom självklart att jag skulle använda ett av dem till en modelljärnväg! Uppenbarligen hade intresset legat och slumrat och bara väntat på ett lämpligt tillfälle vakna till liv igen...

Med CODE 83 vill jag dela med mig av mina upplevelser och erfarenheter av modelljärnvägar. Min egen anläggning, Sofiehems Järnvägar, är än så länge i sin linda och mycket arbete återstår innan den egentligen förtjänar att kallas modelljärnväg, men den ger mig ändå möjlighet att uppleva känslan som jag haft med mig sedan barnsben - att det är kul att köra tåg!

/Erik Lindahl